Ni vet den där känslan när man bara vill ställa sig och skrika åt någon, men inser att det inte skulle göra ett dugg för att förbättra situationen, egentligen?
Ta den gånger två och där har ni Lilla Anna alldeles just nu. Förutom att jag faktiskt tror lite skrikande skulle kunna lösa åtminstone det ena.
2 kommentarer:
Du får jättegärna hälsa på mig så ska jag ta med dig in på jacklagret. Om man stoppar huvudet lååååångt in i dunjackorna så kan man skrika hur högt och länge man vill... Funkar suveränt!! Och du... Jag tror faktiskt på allvar att det förbättrar många situationer;)
Oh, perfekt! Jag får försöka röra mig norrut snarast helt enkelt. ;D
Skicka en kommentar