Det är ju lite så jag jobbar.

Några års sömn blev det uppenbarligen inte, jag ska ju trots allt jobba. Däremot blev det några timmar iallafall, med drömmar om alltifrån hus som exploderar till arga ärkefiender.

Nu skrivs det jobbansökningar (vilket uppenbarligen går sådär), och jag är verkligen usel på det. Jag hatar det. Jag vet ju att jag är den perfekta personen för jobbet (alla tre, faktiskt), men hur får jag ner det på papper och övertygar dem? Vad man än skriver låter det det ju ändå bara uppstolpat och pretentiöst.

Jaja. Det kunde ju varit värre, jag kunde ju ha skjutit upp skrivandet till sista minuten och behövt panikskriva ihop nåt, istället för att sitta i lugn och ro och fundera ihop nåt bra.
No, wait... Så var det inte nej.

So don't you go call me a liar.

Den redan omtumlande veckan avslutas alltså med bråk och en inbjudan till begravning. Varför inte liksom.
Jag vill nog mest sova ett år eller två just nu.

Nu är det smygpremiär på gång!

... Och Lotta och limen är redo! Ämnen som hittills har hunnit avhandlas på förfesten är alltifrån "Tim testar t.e.n.s" (youtuba!) till norska storföretag och P-A's shoppingberoende. Det kan nog bli en fin kväll det här.

And just fake it, if you're out of direction.

Vart tog sommaren vägen egentligen? Den känns på nåt lustigt sätt mest som en repris av förra sommaren, den som mest bara försvann i nån form av dimma med en massa jobb, tårar och kaos. Och hösten då? Kommer den bli precis likadan den med? Då vet jag allvarligt talat inte riktigt vad jag ska göra. Jag orkar nog inte det så mycket längre.
Jag har nästan slutat reagera på den där ångestklumpen i magen, oron. Den sitter liksom där, som vanligt. Ibland mer, inte alltför ofta mindre. Det enda jag egentligen vet är väl att räkningarna kommer fortsätta dyka upp varje månad, det är den enda säkra delen i mitt liv känns det som. Allt annat är mest luddigt.
Och det känns ju.. Peachy.

We're both looking for a saviour tonight.

Dags för lediga dagen denna vecka. Känns dock redan som om jag jobbat en massa, eftersom jag drömt om jobb ungefär hela natten. Kaos var det, stress och ångest. Nån form av kombination av jobbet här och det i Norge, mycket förvirrande, för att inte tala om jobbigt.. Hur som helst, det får vara allt jobb för idag, nu ska jag strunta i det helt och bara mysa runt och pyssla lite här hemma.
Återkommer säkert med ytterligare kloka och intressanta inlägg, eftersom det är lite så jag lever mitt liv just nu, klokt och intressant. Som alltid.

Snabblogg.

Idag har jag.. Tagit beslut, bråkat med Citymail (igen), gjort om, gjort rätt (?), haft brandövning, avreagerat mig med en kolsyresläckare, slagit sönder koppar (ej avreagering, bara klantigt), handlat nyttig mat, tittat på lägenhet, druckit vin, cyklat en massa, ätit mindre nyttig mat än den jag handlat, haft Stephen Lynch-låtar på hjärnan samt cyklat lite till. Ungefär i den ordningen. Nu ska det sovas antar jag.

Showtime!

Vi har kanske de bästa platserna av alla.

Ikväll!

Det här är 11-8

11-8 har fått ett nytt jobb. På måndag gör hon sin debut som babysim-instruktör, årets kanske mest otippade karriärbyte. Detta måste såklart firas, och helst med hälsosamma mängder vin samt avancerad matlagning. Nu är kanske inte just detta vår starkaste sida, så det blir en box vin och lite pasta.

Åfyfanåfyfanåfyfan..

Det är 6 grader ute. Sex!! Jag kommer frysa ihjäl halvvägs till jobbet.

Hate is a strong word, but I really really really don't like you.

Visningen var inställd och lägenheten såld. Min lägenhet. Den otroligt fina, helt perfekta lägenheten.
Jag gråter blod just nu.

Måndag; 06.15

Hade några minuter över och sitter i soffan och käkar frukost.. Funderar på när det egentligen var jag senast satt här själv och gjorde absolut ingenting, och inser att jag inte har en jävla aning. Nu, jobb.

... Men egentligen borde jag ju sova.

Min siames har återvänt till (fast)landet! Nu ska ungefär hela sommaren och lite till avhandlas.

But all that shit seems to disappear when I'm with you.

Fyfan vilken jävla dag. Jag är så trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Galet mycket på jobbet och en himla massa strul, ingenting har liksom riktigt flytit på som man skulle vilja att det gör åtminstone ibland... Har haft huvudvärken från helvetet också, och då var det starkaste jag drack under gårdagen nån form av grapejuice (jag som inte ens gillar grape), så inte ens det kunde jag skylla på.
Hursom. Nu är det omladdning som gäller. Funderar på att mot bättre vetande slänga mig på soffan och skita i allt en stund. Men disken skriker på mig där borta, och jag borde verkligen handla eftersom ungkarlsvarningen är så stor nu att det inte ens är kul längre (äggen är alltså slut de med).

CSI Notre Dame

Klassisk kvällshumor a'la Anna. Alldeles, alldeles.. Underbar.

Note to self; handla mat.

Vaknade alldeles för tidigt och fick motorcykelskjuts hem.. Valde mellan att gå och sova lite till eller att städa och tvätta, vilket slutade i ett tredje, tidigare okänt alternativ; slösurfning och bloggläsning. Tänkte ta tag i mitt liv och hoppade in i duschen, för att mötas av ett "vi kommer förbi om 20 minuter!" så fort man klivit ut igen. Lite panikfixande senare (imponerande hur mycket man kan hinna på knappt 20 min) dök alltså LyckligaFamiljen upp för kaffe- och blöjbytespaus. Lilla Isa var ungefär hur söt som helst, och sådär tyst och lugn att man inser att alla barn faktiskt inte är ondskan själv (det kanske å andra sidan mest är ouppfostrade ungar med foppatofflor som härjar runt bland glasen på jobbet som framkallar de teorierna..). Hon lät tillåmed bli att bajsa på mitt matbord, trots uppmaningarna från sin far. En mycket bra bebis med andra ord.

Nu ska jag slänga ihop nån form av mat, troligtvis kommer det innehålla ägg, eftersom det är ungefär det som finns i min kyl. Ägg, ketchup och öl. Börjar bli lite ungkarlsvarning här känner jag..

.

Jag har precis varit på minnesplatsen. Det känns helt bisarrt att veta att det var precis där hans liv tog slut, att se platsen och inse vad som faktiskt hände. Det är verkligen helt sjukt.

Det var iallafall en fin minnesplats. Jag kan bara hoppas att han vet det också, att hans vänner sitter där varje kväll och att han vet hur många fina minnen han är delaktig i, även hos folk som inte längre fanns i hans liv.

Men det är fortfarande alldeles för svårt att förstå.

Man kanske skulle sälja en njure eller två.

Jag har för övrigt blivit kär i en ny lägenhet. Och den här gången är det på riktigt, den förra var bara en kort förälskelse. Inte ens den innan har något att sätta emot detta underverk. Jag har fallit totalt och kan redan se mig själv och alla mina saker i denna vackra, vackra tvåa.

Med andra ord är jag i stort behov av nån halv miljon eller så, och helst behöver jag något konkret till måndag kväll. Alla tips mottages tacksamt, och kommer att övervägas.

I like it!

Att mötas av det här och det här efter jobbet kan ha gjort hela min dag (vecka!). Jag är alltså både farlig och ska få presenter. Så länge inte 11-8 gått och skaffat sig en ny, gotländsk siames förstås, men då är jag åtminstone officiellt en samhällsfara, och bättre det än inget alls, right?

...

Igår fick jag veta att en gammal vän till mig gått bort, och även om vi inte haft någon kontakt alls de senaste åren, så känns det helt ofattbart. Vi har pluggat och festat ihop, tog studenten tillsammans och åkte på roadtrips, och nu finns han liksom inte längre. Fan.

"can't believe a word he hoots."

Dagen började med irritation och en intressant upptäckt. Blev väckt av en felringning strax innan 08 och insåg på den hårda vägen att det numera tydligen räcker med tre öl för att det ska vara jobbigare än vanligt att gå upp morgonen efter. Frågan är om jag börjar bli gammal eller bara haft en sanslöst lugn sommar.. Dessutom börjar jag ifrågasätta grannens mentala hälsa, då man i mitt badrum hör någon hoa intensivt i lägenheten ovanför.

Såå..

Göteborg på torsdag, någon?

Nog för att jag brukar ha salt på allting, men..

Ungefär här nånstans sket sig mitt försök till storkok och x antal matlådor, ganska exakt när ett lock lite strategiskt valde att lossna från tillhörande burk, och 3 dl salt hamnade i köttfärsen.

I'd come running.

Nu har jag tvättat och pysslat konstant i ungefär 6 timmar. Det är fantastiskt hur mycket man ser fram emot veckans lediga dag, för att sedan vara tvungen att spendera den inomhus, ensam med diskhögen, det trasiga avloppet och den gigantiska tvätthögen (jag överdriver inte, jag visste knappt att jag hade så mycket kläder).
Nu tänker jag dock lägga ner det där, jobbkläderna är tvättade och jag behöver inte längre fundera på om jag borde panikinhandla mer strumpor. Det viktigaste är alltså avklarat och jag borde klara mig fram till nästa torsdag när jag är ledig igen.

Nu blir det fika istället!

Dagens tiotusenkronors-fråga:

Varför blir det alltid såhär?

Onsdag.

Så här såg det ut när jag cyklade till jobbet i morse, och jag är inte ens det minsta bitter över det faktum att jag nu bara har 9 timmar kvar att jobba idag. Det här ska vara en icke-bitter och icke-ångestdag. Det ordnar sig. Jag har en plan och en backup-plan. Jag är lugn och harmonisk. Typ.

NorgeNorgeNorge. Del 2.

Kanske borde inlägget heta något om MagontMagontMagont istället.. Jag har fått mail från chefen i Norge, och hon vill att jag kommer tillbaka. Nu blev det helt plötsligt ett verkligt problem, istället för lösa funderingar och lite saknad sådär.. Vafan gör jag?

Dessutom, om man ska fortsätta med de otroligt spännande Norge-referenserna som envisas med att dyka upp överallt just nu; idag på jobbet sprang jag på två (!) jobbarkompisar från Norge, som inte bor i närheten, och som jag inte sett sen nån gång i april. Fantastisk tajming, måste jag ju säga.

Nu borde jag ta tag i den där sömnen. Det är ju värt ett försök iallafall.

NorgeNorgeNorge.

Idag har jag sett norska tecken, överallt. Världen vill att jag ska flytta till Norge, helt klart. Utom kanske jobbarkompisen som skällde lite på mig för att jag överväger det förstås, men tecknen var många och de skällande jobbarkompisarna få, så det räknas inte.

Hur stora är liksom oddsen att man ska möta lastbilar från norska mejeriföretag, utanför IKEA i Västerås, en måndag sådär? Och reflexen! Peppes Pizza-reflexen! (Jag bodde för övrigt ovanpå en Peppes Pizza i Norge, helt onödig trivia). Norska kunder, jag stod bredvid och myste när de frågade om hängmattor. Sen var det ju säkert en himla massa mer, som jag inte alls kommer på just nu.
Så ni ser. Världen vill jaga iväg mig till Norge.

What to do?

Tillbaka i stan igen.. Första jobbdagen avklarad, och jag är redan tillbaka i samma spår igen. Trött, stressad och allmän ångest. Det jag var så säker på skulle vara den perfekta lösningen för nån vecka sen känns helt plötsligt inte sådär magisk längre.
Vad gör jag med mitt liv egentligen? Och framförallt, vafan ska jag göra med mitt liv?
Jag längtar bort till nånting odefinierbart, nån form av illusion av att allting kommer ordna sig och bli helt perfekt om jag vore nån annanstans. Suget att fly västerut i höst igen har växt, jag saknar enkelheten i en skog i Norge. Samtidigt är det ju så mycket annat med skogen i Norge som inte alls framkallar samma saknad, men den fokuserar man såklart inte på. Det var något speciellt med Norge helt enkelt.
Jag funderar på möjligheterna med att skippa skogsdelen, och kanske satsa på Norge i allmänhet. Den gamle chefen som nu är chef på samma företag fast i Oslo kanske kan vara värt att kontakta? För i Norge måste ju allt falla på plats? Eller kanske nånstans i Asien, England, Sydafrika?

Egentligen kan jag inte ens sätta fingret på vad det är som är dåligt, eller varför jag får för mig att jag behöver fly landet. Jag har ju nån form av jobb här hemma, som jag trivs med, jag har vänner och familj, de flesta ganska nära. Jag har utbildningen till hösten.
Men ändå. Funderingar, drömmar och en förbannad feghet.

Ångest och kaos. Så kanske man kan sammanfatta det just nu.
Men det löser sig väl. Nångång. Plötsligt händer det ju. Så då kan jag ju fortsätta sitta här, passivt, och vänta på att uppenbarelsen och äventyren dyker upp.