Right on the wrong side of it all.

Sitter och tittar på Dr Phil (Ja, jag vet. Och på en fredagkväll och allt, so sue me), och det handlar om personlighetsdrag, något som jag finner otroligt fascinerande. Med i programmet är också en forskare som är expert the Big Five (traits, inte djuren), och enligt honom kan en introvert personlighet aldrig bli extrovert. Man kan ändra sitt beteende, men inte sin personlighet. Detta började jag fundera lite över, och jag tror inte riktigt jag håller med fullt ut.. Helt och fullt baserat på mig själv förstås, och ni kommer såklart få veta varför.

När jag var liten, upp till låg-/mellanstadiet ungefär, var jag otroligt utåtriktad. Jag kunde prata med allt och alla, hade svar på allt och var om du frågar mig, säkert ganska jobbig. Därefter vände det, visserligen av väldigt specifika anledningar (long story short, mobbing, utfrysning, depression. Hela kitet.), och jag blev helt enkelt näst intill sjukligt blyg. Gjorde allt för att inte synas, hatade att tala inför folk och vågade inte öppna munnen bland folk jag inte kände väldigt väl.

Efter högstadiet släppte det mer och mer, men jag är fortfarande inte den där riktigt utåtriktade människan. Jag är fortfarande ganska tyst i sociala sammanhang där jag inte känner mig helt bekväm, jag hyser fortfarande intensiv motvilja mot att tala inför folk och är många gånger ganska osäker på mig själv trots att jag vet att jag inte borde.

För min del har det alltså gått från extroversion till raka motsatsen, för att till sist hamna nånstans mitt emellan. Kanske kommer jag röra mig mer mot extroversionen framöver också, men jag kan ganska säkert säga att aldrig kommer bli den personen jag ursprungligen var igen.

Så, vad jag vill komma till med allt det här är, om ni orkat läsa hela vägen; Vad tror ni?

Kan man ändra hela sin personlighet, frivilligt eller ofrivilligt, eller är det bara beteendet man ändrar?

Jag vill, jag vill, jag vill.

Jag vill så gärna att det ska lösa sig nu.

Jag vill så gärna bli av med lägenheten, kan inte någon bara säga "Jag tar den!" och sen flyter det bara på? Sen vill jag så gärna hitta Lägenheten. Den där, som bara är helt perfekt, eller iallafall något vi kan göra helt perfekt. Och jag vill så gärna.. Jag vet inte vad. Någonting. Väldigt oklart, men det är nån form av längtan jag inte kan placera. Ni tänker kanske "barn!", och det är säkert det man borde längta efter i min ålder. Men nej, jag är nog inte riktig där än. Jag är fortfarande inte helt klar med mig. Mina mål och mina önskningar.

Jag vill ut och se mer. Jag trivs nog alltid som bäst någon annanstans, och det är där den odefinierbara längtan dyker upp. Jag och vardagen kommer nog inte alltid överens. Även om min vardag oftast är alldeles fantastisk och jag inte skulle byta bort den mot något, så är den ju ändå vardag. Lite gå-på-rutin sådär, och det gör mig rastlös.

Vi pratar om semestern till sommaren. När, var och hur..

Och det är bara så himla långt bort, sommaren och ledigheten och resan. Det är kanske det jag längtar efter allra mest, just nu.

A second chance to prove I know right from wrong, I swear I'll do things different but can't promise to be strong.

Fick nån fix idé om att baka scones tidigare idag, så det är vad jag sysslar med nu.. Eller ja, de står i ugnen så jag tänkte passa på att skriva lite.

Vet inte riktigt vart jag står när det gäller bloggen längre. Har alltid tyckt att det är skönt att bara "skriva av sig", lite terapi sådär. Även om skrivande inte riktigt är min grej, så har det varit skönt för egen del på något sätt. Lättast var det när jag visste att ingen som kände mig läste (det var nog nästan snudd på ingen alls, känd som okänd, egentligen). Det var dock innan darth-harald-bloggen, då jag var som allra mest.. Trasig? Jag vet inte. Det var terapi, helt enkelt.

Här och nu däremot vet jag inte längre vilka som läser. Jag vet några som brukade läsa, och en del som fortfarande är här då och då. Men det verkar vara fler ändå, trots det minst sagt sporadiska bloggandet. Och då vet jag inte längre riktigt vad jag vill skriva om, hur mycket jag egentligen vågar "skriva av mig"..

Kanske dags att börja om på nytt. Eller lägga ner. Eller kanske bara låta bli att överanalysera? :P Den som lever får se helt enkelt.

Word.

Två. Tre. Fyra. Nio. Tio. Fjorton. Femton. Arton. Nitton. Tjugotvå. Tjugotre. Och såklart, tjugofyra.

Years we spent teaching a lesson, we ourselves have never learned.

Herregud vad dålig jag är på att blogga.. Jag vet inte vart tiden tar vägen riktigt, men den mest bara flyger fram. Nu är det bara två (!) veckor kvar till jag säger hejdå till gamla jobbhuset och börjar projektet i nya. Och åtta veckor till den stora premiären. Helt sjukt.

Minns när det blev klart att vi skulle flytta, jag hade precis börjat och jobbade ungefär 50 timmar i veckan (utan en enda timme fast). Hur vi behovsanställda skämtade om att det bara var att hålla ut, "snart" kommer de ju behöva anställa fler. Nästan tre år sedan. Det känns mer som ett helt annat liv.

Men jag tror jag har hittat min plats nu. Nu ska jag bara lära mig att tygla rastlöshet och den där alldeles för invanda stressen och oron.. Lugn och harmonisk. Miss Harmony.*

I helgen ska jag iallafall jobba på det där med lugnet. Blir en tur till storstaden, fick biljetter till Raw Comedy club i julklapp av David och på söndag är det dags. Hotellfrukostar, stand-up och allmänt slappande, jag kommer ju inte direkt stressa ihjäl mig. ^^

Men nu ska jag krypa upp i soffan med te och titta på film. Rätt okej stressnivå där med.

* Mest internskämt. För personen som inte ens läser en endaste blogg.