Ovisshet, ljuva ovisshet.

De senaste dagarna har mest försvunnit nån slags dimma av jobb och ångest över jobb. Pratade med min chef idag (igen) och uttryckte min intensiva vilja att fortsätta jobba (igen).. Fick inte så mycket mer klart besked än tidigare, inte mer än att hon vill att jag ska jobba och ska göra det som står i hennes makt för att det ska bli så. Hur mycket nu det går i såna här tider. Så, det är tillbaka på att hålla tummarna och oroa ihjäl sig igen. Precis som de senaste 12 veckorna alltså, nu när jag tänker efter.

Som vanligt är det inte dinomarsvinet på bilden som skrivit brevet.
(Det var bara den vettigaste bilden som hittades på datorn jag kidnappade.)