Jag känner mig ganska ensam.
Jag är kvar i den här staden, där jag är född och uppvuxen, medan alla mina vänner från just uppväxten har försvunnit härifrån. Uppsala, Stockholm, Lund, Norge.. De är överallt, utom just här.
Mina 'nya' vänner, som flyttade hit för studier har studerat klart, och börjar försvinna de med. Jag har ju vetat om att det är så här det funkar, men det är just nu det är så tydligt att det nästan gör ont.
Just nu, när jag sitter ensam och saknar någon att prata med, när de jag så gärna vill prata med befinner sig många, många mil härifrån. När jag ser mina jobbarkompisar och tvättmaskinen oftare än jag ser min sambo. När det känns som om det är jag mot tv-spelen.
Vad har jag åstadkommit på de fem år som gått sedan alla började försvinna? Jag har suttit i samma lägenhet, tragglat på samma jobb som fick mig att må dåligt, fått ihop nästan en halv högskoleexamen, men framförallt en massa studieskulder. Det är vad jag har lyckats med, medan alla runt mig kämpat för drömjobb, skaffat sig utbildningar och hittat sin plats i livet.
Och jag står här hemma, där jag alltid varit, lika vilsen som vanligt.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar