Balansen är återställd.

Det gick alldeles utmärkt att balansera upp det där med att känna sig svårt gammal.
Fick av någon outgrundlig anledning för mig att övertyga M att vi skulle se Rec. Trots min stora hatkärlek till just skräckfilmer (vill se varenda en jag hör talas om, men lovar och svär att aldrig mer utsätta mig för något liknande när jag väl ser dem. Varje gång, om och om igen.)... Hursomhelst. Jag tog mig igenom filmen, helt levande (dog bara en skvätt där framåt slutet) och utan att skrika som en liten flicka alltför mycket (inte alls faktiskt).

Nu däremot känner jag mig lite som när jag var nio och var ensam hemma efter att ha sett Onda Dockan för första gången. Minus den stora rädslan att en orangehårig docka skulle snitta hälsenorna på mig om jag satte ner fötterna från soffan/sängen.