Måndagsmorgontankar.

Det är ganska bisarrt att veta att man aldrig mer kommer träffa någon, när personen i fråga fortfarande lever. Och det är ännu mer bisarrt hur vissa människor beter sig, på gränsen till skrämmande egentligen. Bristen på empati, medkänsla eller ens vanligt jävla vett. Ringer man verkligen till någon, döende i cancer, för att komma över några extra kräftfiskardagar? "Ni lär ju inte behöva dem, kan inte jag ta dem?". Upprepade gånger, samma person.
Jag är helt mållös.
Och så arg att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.