Sådär. Nu har jag grävt ner mig helt, gråtit floder, fått peptalk och grävt mig uppåt en liten bit igen. Det är fortfarande kaos inuti och jag hatar att ovissheten är tillbaka, men vafan. Nån gång måste det ju lösa sig, det kan ju faktiskt bli den här gången, right?
Men ironin över att få höra såna saker när man för andra gången i rad spenderar sin lediga dag på jobbet med att täcka upp för andra? Den ska vi nog inte ens börja prata om.
2 kommentarer:
*krama*
..but all I see...
Kramar i massor till dig. Kom ihåg att du är bra oavsett.
Skicka en kommentar