Imorse vaknade jag med världens stress-och orosklump i magen. Jag vet inte varför, kanske har jag drömt jobbigt, sovit oroligt.. Hursomhelst så sitter den där, klumpen, och jag känner mest av allt för att krypa ihop nåntans och gråta.
Jag vet att man lurar sig själv, och att den där intensiva vakna-med-oro-känslan har dykt upp fler gånger än de jag minns så tydligt. Den dagen jag var ett oförklarligt nervvrak, för att på kvällen få telefonsamtalet om pappas olycka, eller dagen då jag fick beskedet om morfar.
Det hänger ju inte ihop, jag vet, men ändå är jag orolig för vad den här dagen ska bjuda på, bara grundat på det faktum att jag vaknade just orolig..
Jag vet ju hur sjukt det låter. Men säg det till klumpen i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar